• Med Alexandra efteråt

    Foto: Ana Rojas

  • I talarstolen

    Foto: Ana Rojas

Paraden till kyrkan. Foto: Ana Rojas

Med vänlig hälsning

Roland Nordqvist

Talet jag höll

Bilden av familjen var en gammal kollega från min tid på EP, Eva Granbeck, vänlig nog att ta.

Det här sade jag

6. Jun, 2012

Talet jag höll

För några veckor sedan kände jag mig omåttligt stolt över att vara svensk. Tillsammans med flera hundra miljoner TV-tittare runt om i världen fick jag uppleva hur vår härliga svenska tjej Loreen röstats fram som vinnare i Eurovisionsschlagerfestivalen. Dagen efter kunde vi se den mörkhåriga, brunögda tjejen från Västerås insvept i den blå-gula flaggan.
Jag är oerhört glad och tacksam för att hennes föräldrar, med rötterna i Marocko, kom för att bosätta sig i vårt vackra land. De bidrog därmed till vår kulturskatt.
Inte mindre stolt blev jag över att 10 av de 25 låtarna som tävlade i Eurovisionsschlagern hade svenska upphovsmän.
Om mindre än en vecka kommer jag och många med mig att sitta och hålla tummarna för att Zlatan Ibrahimovic, Emir Bajrami, Behrang Safari tillsammans med Anders Svensson och Andreas Isaksson ska försvara de blågula färgerna i fotbolls-EM.
Häromdagen läste jag för övrigt att uttalande av just Zlatan. Han sade:
”Det är en stor ära att spela med landslaget och att få representera sitt land”.
Det finns människor i det här landet som inte ens anser att Sverige är hans land.
Själv kommer jag dock att hoppas på att han kan hjälpa Sverige till nya framgångar.
Kanske kommer jag och många med mig när vi följer matcherna på TV, att njuta av en pizza? Jag vågar nästan lova att spelarna mellan varven kommer att käka italiensk pasta.

Att fira nationaldagen är egentligen ganska nytt för oss i Sverige. Det är inte mer än sex år sedan som den 6 juni blev helgdag. Och det var så sent som 1983 som dagen utsågs som nationaldag, men inte fullt ut. Som många av er säkert minns firades dagen tidigare som Svenska Flaggans dag.
Det var 1997 som förslaget väcktes att göra om dagen till en riktig nationaldag, det vill säga en helgdag. Sex riksdagspartier, från vänsterpartiet till moderaterna, presenterade motionen K714 där de tillsammans drog upp riktlinjerna.
Trots att förslaget hade bred politisk förankring så var enigheten ute bland folket mindre. Det fanns organisationer som inte alls var lika förtjusta. LO protesterade och möjligen var en av anledningarna till att det att det fanns förteträdare som tyckte att man borde slopa första maj som helgdag för att det inte skulle bli fler helgdagar under året?
Kyrkornas företrädare hävdade, och däri instämmer jag egentligen, i att det hade varit klokare att välja midsommarafton som nationaldag eftersom den dagen har betydligt större folklig förankring.
Vi är, ärligt talat, inte så många som bryr oss särskilt mycket om att det var den 6 juni 1523 som Gustav Vasa valdes till Sveriges kung. Inte heller att 1809 års regeringsform, vilken för övrigt byttes ut 1974, trädde i kraft.

Ingen av de händelserna är något som väcker särskilt mycket nationalistiska känslor och får folk att gå man ur huse.

Då är det nog fler som känner samhörighet med det som hände på Skansen 1893. Dåvarande Skansenchefen Artur Hazelius ordnade festligheter under fyra dagar.
Tre av dem bjöd på ösregn – en, som var just den 6 juni, bjöd på strålande solsken.
Han kallade dagen för Gustavsdagen.
Knappt 20 år senare, 1915 föreslog grosshandlare Nils Ljunggren att vi borde fira svenska flaggans dag den 6 juni.
Så blev det.
Fortfarande är det många som väljer att fira Nationaldagen på Skansen, som jag tycker är en viktig del av vårt kulturarv.

Något som jag saknar är en maträtt att förknippa med nationaldagen. Jag läste på Wikipedia att någon föreslog smörgåstårta. Det är ju egentligen en lysande idé.
Personligen älskar jag smörgåstårta. Men ärligt talat är väl den traditionen så ung att den inte ens blivit en tradition?
Det är klart lite svenska tacos vore kanske fel? Ni vet väl att det är fotbollsspelaren Anders Svenssons favoriträtt?
Men det är ju ganska sällan Nationaldagen inträffar på en fredag så det är väl kört?
Hade vi valt, som kyrkan föreslog, att fira nationaldag på Midsommarafton, hade vi inte haft det problemet eftersom sill med nypotatis, gräslök och gräddfil redan finns. Och efteråt underbart härliga svenska jordgubbar.
Finns det något svenskare än nypotatis?
Så underbart goda.
Men hur var det nu?
Hade inte potatisen, precis som Loreen, Zlatan och många andra svenskar sina egentliga rötter i ett helt annat land, i en helt annan världsdel?
Jovisst är det så.
Potatisen kommer, precis som min älskade hustru från Sydamerika, närmare bestämt från Peru.
Det var spanjoren Gonzalo Jiminez de Quesada som år 1539 förde den till Spanien. Hur den sedan kom till Sverige råder det lite tvekan om.
Ni kanske inte vet det? men Jonas Alströmer fick kämpa ganska rejält för att övertyga oss svenskar om att potatis verkligen var både goda och ätbara.
Det finns fortfarande människor här i landet som är rädda för nya saker, nya vanor och inte minst nya människor.
Precis som det dröjde innan urinvånarna förr accepterade sådant och sådana som de inte var vana vid, händer samma sak idag.
När vi firar Nationaldagen 2012 gör vi det tillsammans.
Då är frågan hur vi bäst firar?
När diskussionerna inför införandet av nationaldagen pågick tyckte den dåvarande folkpartistiske riksdagsledamoten, Mauricio Rojas, att vi skulle göra det med militärparader med tusentals blågula flaggor.
– Vi invandrare behöver det. Den som fått ett land vill vara med om att skapa ett land, uttryckte han.
Jag blir nästan mörkrädd när jag läser ett sådant uttalande.
Det är lika skrämmande som när Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson uttalade:
– De etablerade partierna försöker göra det här till någon sorts mångkulturens dag. Det är ett hån mot vår nationella identitet.

I det här läget hade jag planerat att citera den franske författaren och filosofen Voltaire som påstås ha sagt "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.".
När jag förberedde det här talet tyckte jag emellertid att det var bäst att kolla för att få det helt korrekt. Då hittade jag uppgiften att meningen i själva verket skrevs av Evelyn Beatrice Hall.
128 år efter Voltaires död i hennes bok Voltaires vänner från 1906.

Må vara hur det vill med den saken, men eftersom jag jobbat hela mitt yrkesverksamma liv som journalist så värnar jag yttrandefriheten starkt.
På modernt språk skulle jag kanske ha sagt: ”du får ha vilka tokiga åsikter som helst, men jag respekterar din rätt att ha dem”.
Just den lagliga möjligheten att uttrycka sig är i själva verket en av de viktigaste anledningarna till att många människor valt att lämna sitt hemland för att göra Sverige till sitt nya hemland.
Det ger mig en anledning att känna mig stolt över att vara svensk.
Jag är stolt över att vi kan erbjuda människor rätten att bosätta sig och skapa en framtid här, när de nekat den rätten i landet där de föddes.
Personligen skulle jag önska att alla människor i alla länder hade samma rätt.

Men för att återgå till frågan ”hur firar vi dagen bäst”? så tycker jag att vi börjar hitta formerna. Vi umgås, vi lyssnar till musik, vi kanske äter något gott tillsammans, vi viftar med våra svenska flaggor och själv har jag dagen till ära klätt mig i en slips med den svenska flaggan på.
Det finns en hel del dagar under året som man känner sig stolt över att vara svensk. Och då spelar det inte så stor roll om man är född här i landet eller om man har flyttat hit.
Utrikesminister Carl Bildt skrev en bok som han kallade: hallänning, svensk, europé. Om jag fick för mig att skriva en liknande bok skulle den kanske ha fått titeln: skåning, svensk, europé, världsmedborgare.
Personligen tycker jag inte särskilt mycket om gränser och jag engagerar mig mycket för att sudda ut dem. Framför allt vill jag inte bygga gränser mellan människor. Även om jag är stolt över att vara född i Skåne är jag lika stolt över att nu vara bosatt i Uppland. Båda är ju delar av Sverige. Lika viktigt för mig att vara Europé. Och en del av världen.
Jag hoppas att jag och ni andra svenskar kan hjälpas åt att göra världen lite bättre. Vi kan göra det genom uppfinningar, som exempelvis Enköpingsbon J P Johansson en gång gjorde. Vi kan göra det genom att skapa odödlig musik popgruppen ABBA gjorde.
Vi kan också göra det genom insatser för världsfreden,
som en gång Dag Hammarsköld, svensk generalsekreterare för FN gjorde.
Eller som Jan Eliasson som gått lite i samma fotspår.

Vi kan också göra världen bättre genom att visa omvärlden att vi i vårt land ger plats för människor som har en annan hudfärg, eller en annan religiös tro.
Vi kan helt enkelt försöka vara ett föredöme. Men samtidigt måste vi vara öppna för influenser från andra. Vi måste vara beredda att lära av varandra.


Idag är den andra gången i mitt liv som jag talar på en nationaldag. Den första gången var på Åsen i Enköping för ganska många år sedan. Den gången valde jag att avsluta med att citera en liten dikt som jag hittade hos min far, efter hans bortgång 1987. Den bär jag alltid med mig och den vill jag delge även er:
”Tro aldrig att du är så fattig
Att du intet har att ge
Tro aldrig att du är så sorgsen
Att du aldrig mer kan le
Tro aldrig att du är så ensam
Att du inte har en vän
Och du vet att när natten är över
Ska solen lysa igen”

Jag vet inte vem som har skrivit den men jag tycker att den säger väldigt mycket.
En blivande poet är kanske min åttaåriga dotter Alexandra, som nyligen, i samband med att jag precis fyllt 65 år, sade till mig:
”Pappa, du måste verkligen vara nöjd med ditt liv. Du som har upplevt så mycket”.
Kloka ord från en person som jag älskar oerhört mycket.
Och idag har jag kunnat lägga ännu en upplevelse till de tidigare.
Tack